Nu är det dax...

Jag har länge tänkt göra detta, skriva ner hur det känns. På riktigt. Hur det känns att alltid vara för stor, att ha mindre ork, att försöka gömma sig när det uppenbart inte går. Att ursäkta sig. Att vilja så mycket men inte vågar. Att vara rädd, arg och ledsen. Att visa att det alltid, alltid finns en person bakom fetman med känslor, tankar och åsikter.